annapannas

Hemma hos oss har vi slutat att säga orden bandy eller innebandy högt. Så fort vi yttrar dem börjar yngste sonen (1,5 år) vifta med armarna, skrika ba, ba och springa fram till källardörren. Om han verkligen vill poängtera vad han menar sträcker han sig upp, öppnar dörren, åker kana på rumpan ned för trappan och hämtar upp en bandyklubba och sticker i handen på någon lämplig förälder eller brorsa. I vår lilla hall nere i källaren har vi sedan vi klinkrade och röjde undan nu en riktigt bra liten minibandyplan och där spelar vi.

I går var sonen riktigt lycklig när han först fick spela med mig och sedan med båda storebrorsorna både före och efter middagen och sedan med maken när han kom hem lite senare.

Lycka just nu är innebandy...